Rektor ute och cyklar

En vacker oktobermorgon bestämde sig rektorn för att i dag är rätt dag att värna miljön och ta cykeln till jobbet. Han såg även fram emot en skön cykeltur till en förrättning på kommunkontoret. Sagt och gjort, upp på den vita Monarken och iväg till jobbet.
Medvind, utförsbacke och solen i ansiktet på väg in mot centrala Timrå. Det här är ju hur skönt som helst.
Låser cykeln  och är i god tid på första mötet. Hinner även träffa några fler personer på olika ställen i den kommunala högborgen innan det är dags att trampa tillbaka mot Sörberge igen.
Tillbaka ut i solen. Det är nu det börjar – ingen cykelnyckel fast jag vet att jag stoppade den i fickan.
Det här är lugn tänker jag, jag vet ju exakt var jag varit. Iväg in igen till alla jag besökt, artigt frågande om någon sett min cykelnyckel. Bara nekande svar.
Ut igen, kolla runt cykeln, undersök fickorna en gång till  – nej ingen nyckel.
In igen till något mer konfunderade tjänstemän och kvinnor. Leta bland papper och under stolar. Neeej.
Ut igen, fråga receptionen, inte där heller.
In igen för en ny runda i mina egna fotspår, stå på knä och leta under skåp och hyllor. Nu ringer dom snart vaktmästarn och jag blir utkastad härifrån.
Jag börjar inse att om jag ska hinna med inbokade möten på eftermiddagen på skolan så är det dags att börja promenera tillbaka.
Gör ett sista desperat försök. Går in på toaletten och klär av mig för att undersöka mina kläder ordentligt en gång till. Gissa vad jag hittar mellan fodret och yttertyget längst bak mot ryggslutet på jackan?